Igår, 13/1 

Efter några nattliga vakentimmar, kände jag att jag vid halv femtiden tappade känsel och speciellt i min högersida. Tydligast i ansiktet. Munnen styrde inte riktigt, kände att det var svårt att få ner nattmedicinen.

Det var bara att ta ambulansen till sjukhuset igen. Vi hade i familjen planerat att denna söndag åka till Broddarp, Eksjö, Rebeckas och Alfreds nya hem, för att fira Hannas födelsedag. ( Grattis Hanna 14/1, jag uppskattar dig mycket!) Istället fick vi tillbringa dagen och några följande på sjukhuset.

När vi kommit dit märkte jag efter en liten stund att jag inte kunde få fram rätt ord ur munnen. Jag försökte säga en sak, men det kom något helt annat, eller så kom det inget alls!! Mkt märkligt, obehagligt och frustrerande!!!

När Magnus talade med syster Tina i telefon fick jag tag i ett papper och försökte rita en flaggstång, blommor och lyckades på ngt vis nynna melodin på ”Tag den hyllning....(den gratulationsång vi vuxit upp med...) till slut kändes det som en väldig seger när jag äntligen fick Magnus att förstå att det var Tinas födelsedag så att han kunde säga ”Grattis” till henne.

Röntgen samma dag visade att den elakartade tumören i pannbenet brett ut sig o trycker bla på talcentrum.

Nu fick vi besked om att prognosen tyvärr inte är så vidare god.......den heter "Glioblastom grad IV" den betraktas som en elakartad stort och chansen till bot är högst begränsad.

Läkarna har just nu svårt att sia om det i tidsrymd för min del handlar om veckor/månader el möjligen ngt längre , kanske år ...Vi ska in till Onkologen på onsdag för att planera för strålning, det är tyvärr i nuläget den enda behandling som kan testas just nu. Jag får som tidigare medicin mot epilepsi och cortisonet som ska hålla tillbaka svullnaden i hjärnan.

Vi kan bara be om att om en ”nådatid ” tillsammans med familj o vänner nu!!!………… eller.....NEJ, varför inte....om ett Under!!!

Bibeln säger att ” inget är så underbart att inte Gud skulle kunna förmå/fixa det!!

Vi får helt enkelt bara fortsätta att lägga ”allt i Guds händer” och lita på att Han leder allt till det bästa!

Och så får vi tacka för att jag fick tillbaka talförmågan under dagen! Nu, om jag talar lite långsammare och tänker efter, så funkar det ganska bra, tycker jag! Är såå tacksam för det!